Historien om Mese Tea – så föddes idén till ett kreativt örtte

"Min mamma förde Ilonka Mamas kunskap vidare och deltog senare, när hon redan var en av HERBÁRIAs högsta chefer, framgångsrikt i utvecklingen av många produkter, varav flera fortfarande finns på marknaden i dag." [...] "Efter flera omvägar fick även min pappa arbete på HERBÁRIA som säljare." (Ádám)

Vi frågade Fejes Ádám om historien bakom Mese Tea. Hans föräldrar bidrog med sin yrkeskunskap om örter till teserien, hans fru stod för illustrationerna och han själv skrev berättelserna. 

Berätta lite om er, Ádám. Vilka är ni och varifrån kom idén till Mese Tea?

Jag heter Fejes Ádám. Tillsammans med min fru drömde vi fram och skapade Mesetea. Följande ord skrevs av Ferenc Móra, men de uttrycker också perfekt den kärlek vi känner för våra teer:

„... Jag har kommit något längre än till att bara se det vackra i rosen, det obehagliga i spenaten och bara bra ved i turkeken. Gräs, träd och blommor lärde jag mig att älska tidigare än människor, och jag kommer säkert att bevara vänskapen med dem ända tills jag inte har något annat kvar att göra än att skicka hälsningar upp ur jorden genom blåögd vildlin och rött skrattande vallmo. När ingen ser stryker jag fortfarande i dag poppelns bark med en kärleksfull, mjuk hand, och jag känner karaktären hos den majestätiska eken med den svarta stammen, som till och med låter sina ekollon falla lika tyst som en född aristokrat låter ett ord falla. 

Ja, sedan barndomen har jag vetat att träd och blommor, de levande vassen och de gåsgula mossorna på döda halmtak har en själ. Jag säger något mer: växter har också förstånd, äldre än människans, för de har flera miljoner år mer erfarenhet och visdom bakom sig än vi.

Växternas kärleksunder, där de äktenskapsförmedlande malarna, bina och alla slags insekter spelar en stor roll, är välkända. Den mänskliga fantasin kan inte mäta sig. Växternas fantasi är mycket rikare. De har kommit på allt – utom moralen. Om salvians, jasminens och syrenens kärlek är vackrare än människans är svårt att avgöra, men biologiskt finns det ingen skillnad mellan dem!”

Mese Tea bildgalleri

Historien om Mesetea är en familjehistoria. Allt började när min mamma och pappa gifte sig 1972. Båda tog examen vid trädgårdsuniversitetet i Kecskemét, så deras engagemang för växter kom redan i ung ålder att styra resten av deras liv. På 1990-talet hamnade de båda på Herbária: min mamma, Momó, som hög chef och min pappa, Péter, som säljare. 

Varifrån har dina föräldrar fått så omfattande kunskap om örter?  

Örttebranschen bygger på kunskap och förtroende. Båda behövs för att människor ska kunna vända sig till örtte med tillit. Mina föräldrar tillverkade väl beprövade örtteblandningar som länge varit kända och använda inom folkmedicinen och tack vare deras pålitlighet, ärlighet och obestridliga yrkeskunskap utvecklade deras partners snabbt en långvarig lojalitet till dem. Odling, skötsel och bearbetning av växter fanns med genom hela mina föräldrars liv och arbete.

Min mamma förde Ilonka Mamas kunskap vidare och deltog senare, när hon redan var en av HERBÁRIAs högsta chefer, framgångsrikt i utvecklingen av många produkter, varav flera fortfarande finns på marknaden i dag.

Min pappa tillbringade hela sin barndom i naturen, omgiven av storkar, grodor och det vilda djur- och växtlivet i flodslätterna på den södra stora slätten. Därifrån kom hans kärlek till naturen, som ledde honom raka vägen till trädgårdsuniversitetet i Kecskemét, där han senare – precis som min mamma – tog examen som trädgårdsingenjör. Efter flera omvägar fick även min pappa arbete på HERBÁRIA som säljare.

Hur kom du och din fru in i örtteernas värld?

Hur hamnade vi, som danskonstnärer, egentligen i örtteernas värld?

Vi har också två små barn, som numera inte är så små längre, och naturligtvis drabbades även de – precis som alla barn i skola och förskola – av olika hostor, rinnande näsor och liknande besvär. På ett sätt hade vi det lätt, för tack vare mina föräldrar hade vi alltid enkel tillgång till alla möjliga örtteblandningar. Men den enkla delen tog slut när min fru hade bryggt teet. Nästa steg var ofta svårt även för oss, eftersom teet bara kan ge sin avsedda effekt om barnen faktiskt dricker det. Och det var just där vi stötte på hinder. De flesta barn tycker nämligen inte om att dricka te som smakar ovant för dem, särskilt inte om även namnet låter främmande. Vilket barn vill dricka ett te som heter Szárazköhögés, eller hur?  Då fick vi idén att ge teblandningarna sagolika namn, i hopp om att flickor hellre skulle dricka Hercegnő-te och pojkar Királyfi-te. När vi väl gav våra barn sagote kändes det naturligt att också berätta sagor till dem. Så insåg vi att en testund tillsammans med en berättelse är mycket trevligare och enklare än att bara beordra barnet att dricka sitt te.

Därför skrev vi berättelser till våra teer, eftersom vi hoppas att barnen är mer benägna att dricka teet om de kan identifiera sig med en sagofigur och örterna blir mer personliga för dem. Samtidigt kan de genom berättelserna lära sig om örter på ett lekfullt och underhållande sätt.

Adrienn och Ádám – de kreativa krafterna bakom Mese Tea

Varifrån kom idéerna till karaktärerna?

Vi skapade berättelsernas karaktärer utifrån ingredienserna i teblandningarna och hoppas att vi på ett underhållande sätt kan vädja lite till barnens stolthet, så att de – precis som hjältarna i berättelserna – visar att de också klarar det och faktiskt kan dricka det där teet! I sagoböckerna finns också bilder att färglägga, så att barnen kan göra sagofigurerna unika i sin egen stil.

Jag skrev berättelserna och min fru ritade illustrationerna. Eftersom mina föräldrar skapade teblandningarna och min fru och jag tillsammans skapade berättelserna och teckningarna kan vi verkligen tala om Mesetea som en familjeprodukt byggd på kunskap från flera generationer.

 

Som avslutning på vår berättelse passar Ferenc Móra återigen:

Jag kan inte säga vem som först berättade det, men någon Asienforskare antecknade att nomadstammarna på de turanska stäpperna en gång per generation brukar samlas till fest kring ett väldig tamariskträd, när vårens varma regn får anemoner att spira till och med ur den döda sanden, och folkmassor myllrar kring det magiska trädet. Stäppfolket firar, och de kallar festen Det levande trädets fest ... ‘Se, det levande trädet!’ säger de gamla till de unga, så som det sades till dem när de själva var unga, och de vattnar rötterna med dryckesoffer, och schamanerna sjunger sånger till dess ära, och innan de packar ihop sina jurtor för att åter ge sig ut över de trädlösa öknarna, skär de grenar från det levande trädet och tar dem med sig på sina vandringar, som en påminnelse om naturens skapande kraft. Men jag tror nästan att människan aldrig kan komma ikapp den skillnad som skiljer henne från växten – och det är inte till hennes fördel. Människan har förstånd, visst har hon det, men vad hjälper det om hon inte har förstånd nog när det gäller sig själv? För det människan gör mot sig själv i dag var det verkligen inte värt att bli människa för.